Tid Bajsblöjor och Proteinpulver

Återigen alldeles för länge sen jag skrev något här! Tänkte att jag skulle ge en lägesrapport och förklara vart jag hållit hus någonstans senaste månaderna.

Vi kan börja med att ta upp 2016 som fiskeår. För mig var det inget bra år alls. Inte för att jag inte fångade några fina fiskar utan för att pressen över att ha ett märke i ryggen samtidigt tog bort mycket av det som är fiske för mig. Tiden blev längre mellan bilder samt fiskar och jag "levererade" inget material. Det fanns egentligen inget krav att leva upp till utan det var mer jag som satte pressen på mig själv. Jag satt fast i ett tänk då det bara var stor fisk som räknades och att kunna lägga ut en bild för massa likes. Under hemfärd från ytterligare ett segt pass slog tanken mig - det här är inte fisket jag fastnade för...

Mitt sug för fisket dalade markant och min tid lades på träning och min älskade familj istället. Jag fann fotbollen igen och började även träna på gym flera dagar i veckan. Och det är egentligen där jag spenderat senaste månaderna.

Hur som helst, isen la sig och isfisket har alltid varit något jag uppskattat väldigt mycket men även nu fanns inget sug eller motivation för att ge sig iväg. Jag blev påmind av tiden vi lade förra vinterhalvåret på att söka vatten och platser för ett lyckat fiske i närområdet och bara tanken på att lägga ner den tiden igen fick mig att välja något annat istället för att fiska. Jag hade många väldigt bra ursäkter till att inte fiska och det är jag, såhär i efterhand, väldigt glad över.

Nu såhär i början av 2017 kan jag känna att jag har koll på mitt liv. Jag mår bättre fysiskt än jag gjort på väldigt länge, jag har järnkoll på kosten, har ett jobb jag trivs med och en familj jag älskar över allt annat. Och till råga på allt - fiskesuget är tillbaka! Här nedan kommer några rader om fisket såhär långt:

Egentligen började vårt vårfiske redan förra våren. I ett tidigare blogginlägg beskrev jag fisket vi bedrev då. Man kan sammanfatta det hela med ett ord egentligen - Tid. Fruktansvärt många timmar lagda på utforskande av platser, metoder och tekniker i letandet efter ett guldkorn. Men som man brukar säga. Den som söker den finner.

Den här tiden på året är då de flesta jagar tunga fiskar. Många vallfärdar till kända platser t.ex ostkusten och dess åar, våra grannar söderut och vissa söker sig även ännu längre ner på kontinenten. Personligen är jag inte mycket för att vandra i andras fotspår utan finner tillfredsställelse i att lyckas på egen hand. Självklart har även jag mottagit tips och vägledning av duktiga fiskare i närområdet och utbytt information men mycket har gjorts på egen hand. Bland annat val av metod och plats där vi bedriver vårt fiske för tillfället.

Jag och min gode vän Robin upptäckte i slutet av förra vårsäsongen vilken metod som var bäst och började även komma närmare platser som kändes rätt. Traditionellt jiggfiske är metoden som fungerar bäst för tillfället och det är jag glad över. Det är ju där mitt abborrfiske började. Det finns nog inget mer tillfredsställande än att känna när abborren suger upp jiggen från botten samt gungen som följer. Det är givetvis väldigt roligt när man lyckas med bedriften att fånga en stor fisk men jag uppskattar abborren för fisken den är. Vissa fastnar för gäddan, vissa för gösen - jag fastnade för abborren och tycker att den är oerhört vacker på alla sätt, stora som små.

Orädd liten filur :)

Senaste idag var jag iväg igen på ett tidigt morgonpass, jag ska göra mitt bästa för att visualisera det för er:
 Det var en blöt och disig morgon med tung dimma. Jag packade ur mina saker ur bilen och började traska mot tänkta fiskeplats för dagen. Väl vid vattnet stör jag några kanadagäss som skäller på mig när jag kommer närmare vattnet. En mink på andra sidan tittar nyfiket på mig och jag tillbaka på den. Det är vindstilla och jag vill knappt bryta ytan med mitt bete med risk för att förstöra det vackra skådespelet framför mig.

Efter några kast får jag mitt första hugg när jiggen är påväg mot botten - som så många gånger förut.     Med den första fisken i håven hör jag något till vänster om mig i gräset..- minken har kommit till min sida och är ännu mer nyfiken på vad jag grejar med. Jag får en åskådare när jag sätter upp min kamera för att fotografera fångsten. En orädd liten filur den där. Den hade nog uppskattat om jag gett fisken till den istället för att återutsätta den för strax därefter var jag inte lika intressant och han simmade iväg längst strandkanten.

Jag fiskar vidare och lyckas lura ett tiotal fina abborrar innan jag bestämmer mig för att packa ihop och åka hem och äta lunch med familjen.

Det är möten likt denna som gör passet minnesvärt.
Det är närheten till naturen och att få vara en del av den som jag älskar.
Det är inte fisken man fångar, utan vad man fångar när man inte fått någon fisk alls som definerar min kärlek till fisket och allt som medföljer.

En vacker fisk från dagen!