Året hittills och annat svammel

Ja som rubriken lyder hade jag tänkt att skriva av mig lite om fisket som varit hittills detta år. Kanske inte ens är värt att kalla det fiske förresten, det har gått helt fantastiskt kasst. Eller har det verkligen det? Lite reflektioner följer nedan.





Jag och min vapendragare Robin har lagt all vår tid till att utforska närområdet och att testa nya vatten utan något vidare resultat. Har vi blivit klokare? Nja. Har vi utvecklats som fiskare? Det tror jag. Är det värt tiden? Det hoppas jag innerligt. Tid är ju egentligen det "enda" man behöver för att lyckas med sitt fiske. Vem som helst kan ju när som helst, när man har tid, välja att åka till vatten som håller stor fisk. Personligen har jag en stående inbjudan att komma o fiska nere i Holland (vilket inte på något sätt innebär att jag kommer fånga en superabborre), jag kan åka till sjön där vi spelade in Abbourne, jag kan ta bilen ner till Kalmar och fiska i de populära åarna osv. Vid dessa ställen är det ju ingen garanti att fånga en stor abborre såklart, jag är inte så naiv att jag tror det. Men chanserna är betydligt större än vid mina vatten jag har runt mig.

Men utvecklas man som fiskar då? Blir man bättre fiskare genom att skippa utforskandet och att lära sig hur ett vatten funkar och gå direkt till fångsten? Är det verkligen så viktigt att fånga stor fisk att jag skulle välja att gå någon annans stig istället för att skapa min egen? Svaret på samtliga känner jag, personligen, är ett nej. En stor fisk ska förbli stor. Jag vill uppskatta och känna att jag är värd mina fiskar jag fångar. För mig är belöningen att upptäcka-> utforska-> lära->fånga. Då har man lyckats på egen hand, då har du gjort alla val som lett upp till fångstögonblicket. Ett ögonblick jag synnerligen ser fram emot. Jag gissar på att jag kommer känna mig ganska tillfreds när dagen kommer då man prickar rätt och allt stämmer.

Personligen känner jag även att det är sån jäkla hets på stor fisk överlag i branschen nu. Om den inte väger över si och så mycket eller är si och så långt drar man sig för att lägga upp den på Facebook eller Instagram. Lite tråkigt kan jag tycka, låt mig kort försöka beskriva varför.
    Jag fiskar en del i Svartån(!) då den ligger relativt nära. Där är abborrarna fruktansvärt fina både i färg och form. De blir korta men tjocka och har extremt röda fenor. Spana in lillen på bilden nedan t.ex!

Fruktansvärt fin form och färg

Där tar jag gärna några extra sekunder och uppskattar abborren och fångsten oavsett hur mycket den väger eller hur lång den är. Alla individer är olika och jag tycker de bör behandlas lika. Föreställ dig att fisken du håller i väljer att nappa på dina grejer om några år igen och att du då sitter med ett nytt personbästa t.ex. Eller föreställ dig istället att du inte har någon kamera med dig och att du måste föreviga ögonblicket genom att titta en extra gång på fisken. Föreställ dig samtidigt att Facebook eller instagram inte existerar, du behöver inte visa upp fisken för någon. Det är din fångst och endast din att glädjas åt. Det blir helt plötsligt ett väldigt speciellt möte och man känner en viss ödmjukhet över att fisken valt att nappa på just dina grejer.



Jag kanske mest svamlar, men det är lite av vad jag funderat över på sistone. Ta inlägget för vad det är; högst personliga reflektioner och tankar.